linneas egna lilla

... så smått.

Nu är lägenhet fixad i Oslo. Om några veckor flyttar jag dit och i början av juni kommer även Maria och Kakan. Vi ska bo i varsitt rum i en lägenhet tillsammans med en okänd norsk gutt. Spännande. Sist jag delade lägenhet med en främling så hade han en marijuanaodling i garderoben så det här ska nog gå fint! 

Jag hoppas jag hittar ett jobb fort som sjutton. Nu längtar jag något enormt efter att börja jobba. Jag har dragit benen efter mig sedan årsskiftet och det börjar bli tråkigt, minst sagt.




Det finns, vad jag kan komma på, bara en enda sak som gör att det klumpar sig i magen när jag tänker på flytten. Ella.
Jag har i princip aldrig hemlängtan. Jag älskar mina vänner och min familj, ingen tvekan om den saken. Men det är ytterst sällan jag saknar och längtar efter dem när jag är borta. Men Ella. Henne saknar jag så fort hon och hennes mamma åkt härifrån.
Ett evigt tjatande om den bebis kan tyckas. Jag vet att jag borde sluta vara blödig, men det smärtar i hjärtat att tänka på hur mycket jag kommer missa i hennes liv. Oundvikligt men ändå hårt.
  
Halsen klumpar sig.

Nu ska jag fortsätta läsa inför nationellt prov i morgon. Framförhållning är inte mitt andranamn, däremot Tidsoptimist. Resultaten hittills har i alla fall varit maximalt självförtroendehöjande så vi fortsätter väl i samma takt.