The end of an era
Hej då förrådet!
Nu flyttar jag!
Hej då vänner - kom gärna och hälsa på!
Försmak av Oslo
Att det var årets hittills finaste dag gjorde inte saken sämre. När jag lämnat lägenheten tog jag tunnelbanan till Majorstuen, strosade runt där och ner till slottet där folk låg och myste i parken, vidare genom staden och ner på Aker Brygge. Där tog jag av mig strumpor och skor och satte mig vid vattnet och solade och antecknade lite saker jag måste fixa innan flytten.
Sen träffade jag Elin och käkade sushi på ett soligt tak och drack en chai latte på Majorstuen innan vi åkte hem. Jag fick äran att köra ut genom Oslo och hem. Några små obetydliga felkörningar bara. När vi skulle betala vägskatten på vägen ut anade vi att det var åt fel håll.
Är det E18 mot Stockholm?, frågade vi kvinnan i luckan. Nej, ryck och vänd över, skrek hon. Ryck! Jaha? Okej, ryck betyder alltså backa på norska. Tack!
Saker börjar falla på plats...
Nu är lägenhet fixad i Oslo. Om några veckor flyttar jag dit och i början av juni kommer även Maria och Kakan. Vi ska bo i varsitt rum i en lägenhet tillsammans med en okänd norsk gutt. Spännande. Sist jag delade lägenhet med en främling så hade han en marijuanaodling i garderoben så det här ska nog gå fint!
Jag hoppas jag hittar ett jobb fort som sjutton. Nu längtar jag något enormt efter att börja jobba. Jag har dragit benen efter mig sedan årsskiftet och det börjar bli tråkigt, minst sagt.
Det finns, vad jag kan komma på, bara en enda sak som gör att det klumpar sig i magen när jag tänker på flytten. Ella.
Jag har i princip aldrig hemlängtan. Jag älskar mina vänner och min familj, ingen tvekan om den saken. Men det är ytterst sällan jag saknar och längtar efter dem när jag är borta. Men Ella. Henne saknar jag så fort hon och hennes mamma åkt härifrån.
Ett evigt tjatande om den bebis kan tyckas. Jag vet att jag borde sluta vara blödig, men det smärtar i hjärtat att tänka på hur mycket jag kommer missa i hennes liv. Oundvikligt men ändå hårt.
Halsen klumpar sig.
Nu ska jag fortsätta läsa inför nationellt prov i morgon. Framförhållning är inte mitt andranamn, däremot Tidsoptimist. Resultaten hittills har i alla fall varit maximalt självförtroendehöjande så vi fortsätter väl i samma takt.
Nu eller aldrig
Jag har Sveriges i särklass sämsta karaktär. På ren svenska - jag får aldrig tummen ur röven.
Jag arbetar bäst (och endast) under press, hot och med en morot.
Jag träffade en lärare från gymnasiet förra veckan och fick uppgifter att göra för en särskild prövning i Engelska. Tanken är alltså att jag ska slänga ihop några arbeten och skriva ett nationellt prov i hopp om att höja mitt engelskabetyg.
Detta borde inte vara något problem kan man tycka. Absolut inte. Om det inte vore för den tummen jag nyss nämnde. Tummen som är min absoluta akilleshäl.
Jag har inte någon som helst deadline. En mardrömssituation.
"I morgon", "Efter helgen" och "Nästa vecka" är mina mellannamn.
Jag tar helt enkelt aldrig tag i saker och ting.
Men nu jävlar!
Press:
I morgon bitti ska jag åka till IKEA och köpa ett stort soffbord där jag kan sprida ut mina böcker. Sen stänger jag in mig några dagar. Första arbetet ska bli färdigt och deadline är torsdag klockan 24.00. Jag kommer därför inte umgås med någon, knappt ens prata i telefon.
Hot:
Om jag inte möter deadline skiter jag i hela kursen, jag skiter i hela "plugga-upp-betygen-planen". Jag kommer i så fall aldrig ta tag i det här. Aldrig få bättre betyg. Aldrig kunna utbilda mig till det jag vill (i dagsläget okänt). Jag kommer helt enkelt tvinga mig själv att söka jobb på WASA-bröd. Det har ni mitt ord på!
Morot:
Nya fina träningskläder. Det ska nog räcka när hoten är så brutala.
Hårt mot hårt!
Det gar inte sa bra i skolan...
Stan, who else? Thanks mate!
Det börjar dra ihop sig
Packningen är i full gång och den lilla paniken inför att sticka är så gott som utbytt mot iver och sprallighet. Men det där kan vända väldigt fort har jag lärt mig.
England
Veckorna har flugit iväg och jag har inte ägnat många tankar åt vad som komma skall. Men. Nu.
Om två veckor. Då har vi precis avslutat den andra skoldagen i Brighton, kuststaden en timme söder om London. Det ska bli kul. Absolut! Och det känns väldigt nödvändigt med ett miljöbyte efter en sommar i Filipstad, men just nu blir jag bara stressad av tanken på det jag inte vill åka ifrån.
Så jag låter bli att tänka på det några dagar till....
Back to reality..
En fem månader lång dröm - en vecka i verkligheten...
Visst var det kul att träffa mami, papi och alla kompisar igen och ganska skönt att vara hemma bland bekvämligheter - men liksom inte så mycket mer än så..
Jag kunde ganska snabbt konstatera att jag inte kan leva i Filipstad.
Hur som helst var jag tvungen att försöka styra upp mitt liv för stunden och dagen för det var - igår .
Jag hann med att :
-söka jobb,
-tre timmar senare få jobbet omgående,
-kolla upp kurser och skolor i England till hösten som jag är såå sugen på,
-tillslut möta/prata med vad som varit min bästa vän och pojkvän nästan fyra år och äntligen sätta punkt .
så hej då mitt gamla liv och välkommen det nya !